Premiären var fördömd redan från början. Det fanns ingen förvarning om att man kanske hade fel, att matchen bara kanske var en dröm för någon annan.Det kanske inte blev en folkfest, men i ögonblicket domaren släpper pucken spelade inget annat någon roll.
Det var nästan som om det var förutbestämt att det skulle bli ett fiasko. Eftersom biljettpriserna var så höga så skulle skotten eka högt i ett Globen vars röda stolar skulle lysa starkast. Inte kunde ett lag som Columbus rå på ett stjärnspeckat San Jose i ett Stockholm där Douglas Murray har huvudrollen istället för Joe Thornton och Dany Heatley. En utspelning, en utklassning rent ut sagt, vad var som skulle skilja lagen åt och matchen skulle bli som en enda lång gäspning där publikens klagorop om saknaden av de största svenska stjärnorna skulle vara så nära hejarramsor man skulle komma.
Redan på fredagsförmiddagen vimlade det av människor med kepsar och tröjor i San Joses färger i Stockholms hjärta. Det var nästan så att man ville nicka igenkännande bara för att försäkra sig om att man inte var ensam som såg fram emot kvällen. För det var så det kändes. I kvällspressen påmindes man ständigt om besvikelsen som skulle infalla och det var som om någon stack hål i bubblan med optimismen och ryckte den ifrån en. Jag letade desperat efter tecken som övertygade mig om att matchen faktiskt skulle ta plats samma kväll och gladdes när jag mötte en pappa och hans son klädda i San Joses matchtröjor, redo att få en dag att minnas. Jag var inte ensam.
Jag kunde inte sluta le och timman innan nedsläpp var olidlig. Vilket fån, tänkte nog kostymnissarna när de satte sig på första raden och lade slipsen tillrätta medan de suckade tungt i väntan på matchstart. Joe Thornton är stor, betydligt större än vad han ser ut på teve. Det går snabbare, betydligt snabbare än vad det ser ut på teve och om än jag förstår de som valde teven finns det inget bättre än hockey på plats. Globen var som bekant inte fullsatt på fredagen men vågen rullade likväl och de tomma stolarna på de övre sektionerna glömdes för en stund bort.
På väg mot förändring
Visst, biljetterna var dyra och visst, Columbus är inte ett lag med många stjärnor, men gör det verkligen matchen mindre underhållande? Detroit tog emot St. Louis för ett år sedan och ett lag med så många profilstarka svenskar måste bara bli succé, var man övertygad om. Det är farligt, det där med att försöka förutspå matcher. Det går att peka på allt som borde hänt, hur det egentligen borde slutat men faktumet kvarstår att det finns få saker som är så oförutsägbara som en hockeymatch.
Jag lämnade ett blåskimrande Globen med en känsla av mersmak. Givetvis tycker även jag att det är bra att man sänker priserna, men för mig var detta värt varenda krona. Att skicka mer slagkraftiga lag är även det en bra idé men San Jose är i det absoluta toppskiktet av NHL. Jag tror dock att ett lag som Washington med Nicklas Bäckström och inte minst Alexander Ovechkin i spetsen skulle dra mer människor än ett lag på den nedre halvan med ett par svenskar. Douglas Murray sa att sättet att spela på är noll procent show. Alexander Ovechkin håller inte med.
Kvällen blev lyckad, trots allt. NHL har för mig alltid varit en värld som finns långt borta från vår egen Elitserie. Därför var det speciellt att få komma till en plats där precis alla förstod varför, där precis alla var där av samma anledning. Det är lätt att fastna vid det som kunde varit. Nu sitter jag hemma, på en plats som inte ändrats på flera år och vardagen verkar gråare än någonsin samtidigt som rutinerna avlöser varandra. Plötsligt ser jag en avriven biljett som påminner mig om allt inte är riktigt som vanligt.
