När någon nämner Washington Capitals är det omöjligt att inte nämna Alexander Ovechkin. Han är NHLs ansikte utåt och en av de bästa, om inte den bäste spelaren i världen just nu. Att vara hans kedjekamrat skulle självklart vara ett sant nöje för alla spelare i ligan. Men vad händer när lagets nästa stjärna ständigt får stå i skuggan för den målsprutande ryssen?
Nicklas Bäckström draftades som nummer fyra overall i 2006 års draft, bara Sundin och Sedinarna draftades högre. I Sverige sades han vara den nya Peter Forsberg och han fick tidigt chansen i Brynäs a-lag. I brynäströjan gjorde han succé och fick Mathias Månsson att likna självaste Gaborik och de stora föhoppningarna på honom, eller snarare förväntningarna, var ett faktum. Att det var han som gjorde Månsson bättre var det många som var överens om, men det riktiga testet skulle komma när han tog det stora steget. Steget till världens bästa liga.
Visst kan man visa med statistik att Ovechkins målskörd ökat markant med Bäckström vid sin sida. Visst kan man se att det ofta är Bäckström som serverar ”Ovie” lägen, och ryssen missar sällan en chans att få fira. Svensken var runner-up i jakten på Calder trophy, dvs priset för årets rookie bakom Chicagos Patrick Kane. Kane, den utpräglade snipern, som Bäckström i skrivande stund gjort fler mål än. Hur många poäng Bäckström än gör kommer det alltid anklgelser gällande att Bäckis bara gör så mycket poäng tack vare Ovechkin. Visst kan man tycka så, om man inte sett honom spela.
Vidare kan man ju fråga sig om inte Knuble borde leda poängligan. Han är möjligen en av de spelare som har varit mest privilegierad med bra kedjekamrater. Tänk Peter Forsberg och nu Ovechkin. Och Nicklas Bäckström. Sanningen är att Knuble har ungefär hälften av Ovies poäng, så att vem som helst skulle samla på sig 90 poäng genom att bara hålla klubban på isen när nummer åtta är på plan stämmer nog inte. Nej, jag tycker att det är dags att slå hål på den myten nu och inse att den framtida storstjärnan från Valbo är lika bra som statistiken visar.
Jag tror att den smått blyge och mycket ödmjuke Gävle-sonen älskar att leva på sidan av strålkastarljuset. Trots det finns det nog en stor del av honom som vill visa att han visst kan producera utan hans europeiske vän, att han visst kan leda ett lag till seger. Men när Ovechkin varit skadad eller avstängd då? Eller vid OS, frågar sig många. Svaret är att Bäckströms snitt inte var sämre då, inte på långa vägar. Som exempel kan nämnas att Bäckis den här säsongen har åtta mål och tretton assist på de fjorton matcher (statistiken kan ha ändrats nu) som Ovechkin inte varit med eller avslutat, varav en fempoängsmatch. Ursäkterna kommer som på beställning, att det är för kort period och i OS spelade han ju faktiskt fortfarande med spelare i världsklass. Om det är en sak jag lärt mig av mina lektioner i psykologi är det att det svåraste för människor är att ändra uppfattning om något.
Ovechkin, som verkat förstått hur bra Bäckström faktiskt är, är otroligt angelägen att klubben ska signa Bäckis. ”Det är bara bra om de andra lagen inte förstår” skrockar han. Ovie säger också att om han inte spelar med sin kedjekamrat kanske han inte gör lika många poäng, lika många mål. Man börjar undra vem som gör vem bättre. Den inte alltför mediaskygge Ovechkin bjuder gärna på sig själv i omklädningsrummet efter matcherna, och emellanåt blir det en sång. Den här gången blev det Lupe Fiascos Superstar. ”If you are who you say you are,” sjöng Ovechkin och ändrade lite på texten, ”a Backie-star.”
