Säsongen är över. För en del slutade för veckor sedan, för andra slutade den i går kväll. Teemu Laine sköt pucken som betydde SM-guld för hans HV71 medan Hovet tystnade, oförstående över att säsongen så abrupt tog slut. Skillnaden mellan seger och förlust har aldrig varit mindre än säsongen 09/10.
Det var jämt från första början. Vi fick uppleva ett rekord som blir svårslaget i den kanske mest ovissa finalen i historien. Inför den slutligen avgörande matchen var det som om alla bara satt och väntade på förlängningen. De tre första perioderna var liksom bara uppvärmning. Ramträffarna blev karakteristiska och på något vis var det som Andreas Engqvist sa ”inte meningen” att Djurgården skulle tvinga fram en sjunde avgörande match. Djurgården var lite sämre eller, ett bättre sätt att uttrycka det på, inte precis lika fenomenala som HV71. HV som är en av 2000-talets bästa klubbar hade alla ingredienser, men givetvis går ingenting utan kamp.
Båda lagen har tagit svensk hockey till en ny nivå som kräver dubbel ork, men som är hundra gånger mer underhållande. Hardy lyfte Djurgården, som kämpade för att undvika kvalserieplats förra säsongen, till SM-final i år genom lagets tuffa matchtempo. Ett tempo som tröttade ut motståndarna match efter match och som inte var typisk för svensk ishockey. Om detta är vändningen är omöjligt att säga, men offensiv hockey har visat dess framsidor. Sporten har fått ett nytt lyft, framför allt i vår huvudstad och stockholmsfotbollen hamnar mer och mer i skuggan av Hardys Järnkaminer.
Jag håller med Stefan Liv som sa att man kunde delat ut två guldmedaljer. Utan ett så otroligt hårt kämpande Djurgården hade detta knappast blivit en så stor folkfest som det blev. Men trots allt var det HV71 som åter igen stod som segrare, för fjärde gången i klubbens historia. Flera av spelarna i laget har varit med på alla fyra och den stommen som finns i laget är på så sätt unik och går inte att hitta i många andra klubbar. Att HV-fansen inte fick vara med och fira på Hovet spelar nu mindre roll. Spelarna vet att de har stödet, det är det som räknas.
Jag vet inte hur det känns att stå i bland en publik som exploderar av glädje efter ett nyss vunnet SM-guld. Jag kan bara gissa mig till det, om än det är omöjligt. Den sekund där förtvivlan byts mot glädje går inte att sätta ett pris på. Att det buades när kapten Davidsson spelar var klasslöst, visst, men i HV71 är det ingen som bryr sig. Trots alla bråk mellan organisationerna, trots alla fejder mellan fansen är egentligen det slutgiltiga målet det enda som betyder något i den stund som pucken passerar mållinjen. Jag kanske inte vet hur det känns att vara i en sådan eufori, men det vet spelarna i HV71. Det vet hela Jönköping.
(fotograf Tobias Josefsson)
